Vår lille D. är inte så liten. På BVC kontrollen när han var 2 och ett halvt, var han över 1m lång och vägde 16 kg (vi ska till BVC på fre igen :)). I 3-års present tänkte vi länge köpa en balanscykel till honom (sk springcykel etc.), men det  blev inget.

Igår var jag och D. på Biltema för att testa deras balanshoj. Gissa om den passade?! Självklart var den för liten och större finns inte! Den här cykeln från Biltema är från 3 år "men även äldre barn kan ha roligt med den" står det på hemsidan. Äldre pigmé barn då eller? Visst att han är lång för en 3-åring men knappast för en 4-5 åring och cykeln ska även passa dem!

Nu tänker ni säkert "äh, gå till en riktig cykelaffär och köp honom en cykel", så enkelt är det inte! För även deras balanscyklar är lika stora *suck* Den enda, och då menar jag verkligen den enda, cykeln vi kan nu köpa till honom är en svindyr cykel som vi har hittat på nätet. Det står mellan XL fire och XL-blue, en sådan kostar 1595:- och visst har vi råd med den MEN hur kul är det att betala 3ggr så mkt när vi vet att Biltemas går på knappt 500:- ?!

Det viktigaste är endå att pojken får en balanscykel.

Vädret är som det är. Soligt men kallt och isen har smält på de flesta ställen häromkring. Geggan har visat sig till barnens förtjusning (tänk på att jag skrev barnens inte föräldrarnas!). Min älskade D. har 2 par skor på sin fsk, ett par vinterkängor av märket Kavat och ett par "billighets" fodrade gummistövlar (typ sådana som finns på Maxi och andra ställen och alla ungar springer i). På hans fsk är de ute i princip 2ggr/dag vilket innebär att han använder först det ena paret sedan det andra. Skorna är skitiga, blöta och sätts i ett torkskåp.

Nu är jag inte den här mamman som vill att mitt barn ska ha rena kläder hela tiden, jag vill hellre att barnet har roligt än att det är rent. Det är bara det att hans Kavatdojjor stinker så in i norden sen igår!   

De är riktiga stinkbomber!! Och doften sprider sig till hans strumpor och byxben som vidrör skorna, det är faktiskt skitäckligt och jag vet inte hur man får bort den här hemska stanken..

Så nu undrar jag om ngn därute kan hjälpa mig? Hur gör jag, vad köper jag och var?

HJÄÄÄÄLP OSS SNÄLLA!!

Nu ska jag avslöja en hemlighet...

Som ni vet är jag gravid. Med första barnet var vi båda överrens om att vi skulle kolla vad det var för något. Klart och tydligt fick vi då se en liten gosse och namnet bestämdes med en gång. Den här gången vill inte min sambo veta och det gör mig tokig! Jag är en fruktansvärt nyfiken person som helst av allt vill veta allt om alla hela tiden (jo, jag förstår att det inte är möjligt och har blivit rätt duktig på att lägga band på mig...men endå!). Nu har jag...tagit reda på könet på var lilla 2:a!!

Sambon vet att jag vet och jag måste hålla tyst om det i 14 veckor till...minst! Han är ju så otroligt omtänksam att han berättar för alla våra vänner att jag vet men inte han och så flinar han lite. Ni vet säkert själva hur tjejer är... med en gång ska det tisslas och tasslas och alla försöker övertala mig till att berätta det för just bara dem. Hur enkelt är det då att vara tyst?! Visst jag får skylla mig själv MEN om jag "råkar" färsäga mig till ngn så är ju risken stor att han får veta det via den personen istället och det vill jag inte.

Jag har varit duktig och faktiskt hållt mig inför honom utan större problem (tack o lov!) än så länge   Det är bara 2 saker som jag tycker är litetråkigt 1, att inte kunna prata med honom om vår bebis i form av h*n och 2, att det är lite svårt att köpa nya kläder till babyn för då avslöjas det ju vad det är! Får väl berätta det för ngn så att jag kan förvara kläderna hos en kompis så länge!   Namn har vi redan bestämt till både pojke och flicka så det känns underbart skönt att ha "fixat" och nej vi behöver inte se barnet först innan vi väljer namn. Säger vi att det blir en Kalle eller Stina så blir det en Kalle eller Stina och ingenting annat!

Har precis insett att jag har kommit till det stadiet i föräldraskapet där jag har ett barn som säger riktigt roliga, tokiga och sådana där pinsamma saker som gör att man bara vill sjunka ner genom jorden!

Var på Maxi igår, jag, sambon och den där grabben som tydligen är vår (ibland undrar jag om han verkligen har några av mina gener alls!). Gossen sitter duktigt i vagnen och vi letar efter ngt bland varorna i en av hyllorna. Det kommer ett indiskt par med sin kundvagn och ler mot oss, vi ler tillbaka utan att säga något, sådär som bara svenskar gör ni vet... vad gör D. då tror ni?! Helt plötsligt vänder ungen sig mot dem och säger "bajs, bajs" och skrattar hånfullt! Trodde jag skulle döö! Har aldrig varit med om ngt pinsammare! Fick be om ursäkt till det snälla paret och sen fick grabben höra vad jag tyckte och tänkte om sådana uttalanden.

Var får de allt ifrån?! Vi säger ALDRIG så hemma, på förskolan går det barn från olika nationaliteter och han leker med alla, så jag förstår inte vad som hände? Förhopningsvis gör han inte om det.

Det är såå kul när de börjar prata, håller ni inte med?   

Häromdagen låg jag och vilade mig i sängen, ni vet sådär mitt på dagen som man har tid att göra sååå ofta.. Sambon kommer in springandes med sonen i famnen. De leker flygplan. Min tysta, lugna säng förvandlas till landningsbana med en massa skratt. Plötsligt är jag inte ensam längre. Sonen busar med sin pappa för fullt, de kittlar varandra, blåser varandra på halsen och skrattar för glatta livet. Jag iaktar dem och kan inget annat än att le lyckligt :)

Sambon ligger på rygg och lyfter upp pojken (så gott han kan, för grabben har blivit rätt tung..) och upptäcker att pojken har tuggummi i munnen. Sambon vill pedagogiskt påminna sonen om att han bör spotta ut tuggummit annars kan de inte fortsätta att busa, så han säger:

-Didi, vem har tuggummi i munnen?

Pojken öppnar sin pappas mun, "tappar" ner tuggummit i halsen på honom och svarar glatt:

-Pappa!

Jag höll på att dö av skratt! :D Härlig unge man har!

har inte det spårat ur något? Eller är det bara jag som är kvar på stenåldern och vägrar att utvecklas?

Hur som helst så tyckte jag att "det var bättre förr" (jag är 26 år gammal och låter som 126!!). Jag gillade det här med att man var tvungen att bli någorlunda "stor" kändis för att platsa i melodifestivalen, att man var tvungen att kämpa lite extra och ha ngt att se fram emot, en bekräftelse på att man är en "riktig" kändis om man lyckas ta sig in i melodifestivalen.

Och nu då?

Tja...det här med delfinalerna känns urlöjligt och patetiskt. Det känns som vem som helst som har sjungit kareoke ngn gång i sitt liv har stor chans att vara med i melodifestivalen. Det är ingen sport längre, ingen bekräftelse på varesig man lyckats bli "tillräckligt" stor kändis eller ens kan sjunga längre.

Jag tvivlar inte ett skvatt på att om jag hade kontaktat Bert Karlsson och han slängt ihop en låt till mig, ngn hade fixat mitt hår, satt på mig "forma" kroppen linnen och trosor och sedan ngn häftig outfit så hade jag oxå varit med i melodifestivalen! Jag hade säkert tom kommit till finalen eller åtminstonde andra chansen. Jag har ju trots allt Singstar hemma och det har stått "superstjärna" vid ett par tillfällen, så visst kan jag sjunga, eller?

-NOT!

Men jag hade kommit till andra chansen ändå, det kan jag slå mig i backen på!

Varför?! Hur fasiken orkar dom? Var finnsföräldrarna??

Jag blir så trött och ledsen, för att inte tala om hur förbannad jag blir varje gång jag tänker på det!! *grr* *morr*

Vi har en gavel lgn på 1:a våningen och sedan i princip december förra året har ett gäng ungar bombarderat vårt fönster med diverse saker, helt oprovocerat och utan rimlig anledning! Det började med några kottar mot ena rutan som vi ignorerade..några veckor senare avancerade de till snöbollar, sedan har det blivit is och jag bara väntar på att stenarna ska börja ramla in genom rutorna. Varför? Ja, det undrar vi oxå!! Idiot ungj*ävlar!!! Ja, även förskollärare kan hata vissa ungar!!! Sambon har pratat "lugnt" och "kompisaktigt" med dem ngn gång, jagat och skrämt skiten ur dem (trodde vi) några gånger och ja, vi har testat med att ignorera det oxå. *suck* Ingenting hjälper...

Vi vet att det handlar om 3 grabbar och 2 tjejer, lyssna nu här för ni kommer aldrig att tro detta: Killarna går i 3:an!!! De är inte mer än 9 år gamla!!! Tjejerna är 11 och kaxiga så som bara tjejer i tonåren kan vara. Vi har namnet på minst en av grabbarna, vi har pratat med deras skola som lovat att hjälpa oss så gott de kan och vi har kontakt med polisen, visserligen off the record än så länge..men endå.

Vad gör man?

Vaknar av att jag känner 3-åringens ansikte bara centimetrar ifrån mitt och han säger: "bakna mamma, bakna, mojjon!". Hans pappa har redan gått till jobbet.

-Ja älskling mamma är vaken, svarar jag gäspandes utan att ens öppnat ögonen. Lyckas övertala sonen att mysa en stund medans jag slumrar lite till. Plötsligt vaknar jag av att sonen vänder sig mot mig och säger.

-Pappa äta kåka.

-Va?! Vad sa du?

-Pappa äta kåka!

-Nä gubben, pappa äter inte kråkor, det är pi, konstaterar jag.

-Joo, pappa äta kåka, envisas han.

Senare samma morgon ringer jag hans pappa och berättar skrattandes vad tokungen har sagt. Blir lite chockad när jag hör honom berätta att han har vaknat flera gånger under natten av att sonen lägger sin hand på hans mun! Tillsammans skrattar vi när vi kommer på vad lillgrabben måste ha drömt om inatt!