De känsliga bör kanske hoppa över detta inlägg...

Klockan blir 15.00 och jag ringer förlossningen. De har som vanligt bytt shift, men sköterskan jag pratade med väntade på att jag skulle ringa. Trevlig som hon var bad hon mig komma in direkt. När jag väl var där igen, fick de ännu en gång kolla om jag var tillräckligt öppen för att ta hål på hinnorna. Det var jag!! På gränsen, men ändå! Äntligen fick jag ett eget rum (IGEN!) och den här gången visste jag att vi inte skulle komma hem ensamma.   

Sköterskan kom, kände på mig, för tjugoelfte gången, tog fram något som liknade världens längsta stickningsnål och jag frågade om det skulle göra ont. Det skulle inte göra ont då man inte har någon känsel just vid hinnorna. Okej, det lät ju bra tänkte jag. Samtidigt som jag håller mina knutna händer under baken känner jag en flod av varmt vatten som dränker mina händer! Sköterskan har inte ens kommit i närheten av mig och hinnorna sprack av skräck antagligen för vattnet bara forsade ut! Och tror ni att det slutade? Icke! Det ryms hur mycket vatten som helst i de där gigantiska magarna kan jag säga! Det slutade aldrig. Trodde att bebisen skulle simma med ut, men nepp, det gjorde den ju inte. *suck*

Sköterskan hämtade de superstora bindorna som man får på sjukhuset och ett par sexiga nättrosor som får en att se ut som kassler.. och där fick jag ligga.. Ja, de bytte ju självklart lakan och så först. Sedan var det bara att vänta på att värkarna skulle sätta igång. Om de nu inte skulle sätta igång skulle jag få värkstimulerande dropp.

Inom knapp en timme (runt 17.00) kände jag hur värkarna började komma. Det var inte så farligt. Jag hann precis tänka "blir det inte värre än så" när värkarna bestämde sig för att ta i ordentligt! Plötsligt hörde jag mig själv skrika att jag ville ha epiduralen och det NUUUU! Sköterskan gick snällt för att kolla om läkaren var ledig (det måste vara en läkare som ger en epiduralen) och det var han ju inte. Det kändes som en evighet innan läkaren äntligen kom. Han började presentera sig och småprata (varför måste läkare göra det när man har så ont?! "Jag skiter väl i vad han heter sätt bara in den där jädrans epiduralen!!!!"). Tills sist bad han mig att sitta stilla, det var ju döenkelt...NOT! Och så satte han i epiduralen till sist.

*puh*

När man ligger där och har så ont så har man ingen tidsuppfattning alls. Allt känns som en evighet, allt. Sköterskan känner på mig och talar om att jag är öppen 6 cm. Inte mer! "Här har jag legat i extrema värkar hur länge som helst och så är jag endast öppen 6?!!". Dialog mellan mig och sköterskan:

S- Du borde gå och kissa nu.

Jag- Jag är inte kissig.

S- nej, jag vet att det känns så, men du kommer att ha svårt att känna när du väl är det, så lika bra att du går nu.

J- Kan du inte sätta i en kateter då?

S- (skrattar) Nej, då får kissa själv.

J- Jag vill inte kissa själv, jag vill ha en kateter!!

Sköterskan och Christian fick hjälpa (tvinga) in mig på toa. Jag satte mig ner och kände hur jag behövde krysta. Jag började gråta. Kunde inte röra mig så ont hade jag. "Jag kan inte kissa!", skrek jag snyftandes och sköterskan kom in. Jag berättade att det kändes som att jag måste krysta och då hjälpte de mig att sätta mig på pallen. (Då jag födde Diesel på pallen, ville jag ha den denna gången oxå). Jag sa att jag inte ville krysta för jag var öppen bara 6cm, men sköterskan sa att jag skulle göra det ändå för nu var jag säkert öppen helt. Jag hade inget val, när krystvärkarna väl sätter igång så är det omöjligt att hålla tillbaka en längre stund. Jag krystade och krystade och fy farao vad ont det gjorde!! Den brännande känslan som man känner när huvudet är på väg ut går inte att beskriva, men skönt är det inte! Sköterskan börjar spreja med något bedövningsmedel, men det svider bara ännu mer! Efter de 20 längsta minuterna i mitt liv föddes äntligen vår andra gosse   Jamie Zacharias Beck. 

Fick sy 3 stygn efteråt. Tror ni att bedövningen tog? Tja, inte där det skulle ta! Smärtan började om på nytt... men den här gången fick jag gosa med vår fina son under tiden så smärtan var lättare att hantera.   

Tänkte det var dax för min förlossningsberättelse. Så som JAG upplevde den. 

Efter att ha varit med om 3 missfall, ville min läkare att jag skulle sättas igång ifall om bebisen (Jamie) inte kom på utsatt tid. Sagt och gjort, dagen efter BF fick jag min första hinnsvepning. Efter ett par dagar fick jag en hinnsvepning till, livmodertappen var fortfarande lång och inte speciellt mogen. Efter ytterligare ett par dagar, bestämdes det att jag skulle läggas in och sättas igång med piller och hinnsvepning. Hela måndagen låg jag på sjukhuset utan att ngt hände. Eller, det enda som hände var att jag fick värkar och hade ont, inget mer. Värkarna stannade av och jag var fortfarande knappt 2 cm öppen. Sköterskorna som tittade till mig var 3-4e timme var alltid "sena" och när de väl kom så hade de värsta leendet på läpparna, spritade sina händer och sa glatt att nu var det en bebis som ville ut så det är därför de är sena! Hur kul tror ni att jag tyckte att det var?! Om och om igen fick jag höra denna fantastiska ursäkten.. *suck* Jag låg på sjukhuset i ett dygn. 

På tisdagsmorgonen kom en sköterska in och sa att min kropp behöver vila och att vi får åka hem. Vi är välkomna tillbaka på onsdag så ska vi se vad de gör då...

jaha...det var bara att bita ihop, se glad ut och traska därifrån.

När onsdagsmorgonen väl kom, skjutsade Christian mig till sjukhuset men sen bad jag honom åka hem igen. Det var ju knappast lönt att vi båda var ifrån Diesel när de säkerligen kommer skicka hem mig igen! När de väl tog emot mig, fick jag ytterligare en hinnsvepning och blev skickad hem. Det var nämligen babyboom just då så de hade inga platser till mig! Jag skulle i alla fall ringa vid 3-tiden och så skulle de besluta om mitt öde då. 

Fortsättningen följer.... 

..i magen!! Den verkar inte ha några planer alls på att komma ut *suck* Och vi som längtar såå!

Den 30 juni fick jag en hinnsvepning men det hände inte så jättemkt. Visserligen började det hända saker i min kropp men inte tillräckligt mkt för att sätta igång en förlossning. Igår fick jag genomgå en sådan till. Denna gången kändes det som att hon tog i mer så nu håller vi tummarna för att bebisen ska komma idag! Det hade varit riktigt häftigt!   Ni tänker säkert "vad är det för häftigt med just idag?!" men det är nämligen så att D är född den 7/3 och idag är det den 3/7 så därför tycker vi att det är ett perfekt datum för syskonet att födas   

I "värsta" fall kommer jag att läggas in och bli igångsatt med piller och dropp på måndag (ifall om det nu inte blir värsta babyboomen och de inte har ngt rum till mig *bläääh*)!

Det känns inte alls som om knatten är på väg ut överhuvudtaget. På ngt sätt hade jag faktiskt hoppats på att 2an skulle komma lite tidigare än beräknat och visst har den några dagar till på sig men det känns inte riktigt som om det blir så. 

*suck*

Inatt gick jag iaf upp 3ggr för att tömma blåsan... mindre kul, vaknade stup i kvarten för jag låg och tänkte på det här huset som vi var och tittade på idag. Så det blev ingen kvalitétsömn alls för min del. Har varit mest trött hela dagen idag, trots att D sovit hos mormor och haft hur kul som helst.

Nu ska jag sluta och lägga mig i soffan ett tag... *gäsp*

Jag har varit riktigt dålig på att uppdatera bloggen. SORRY alla! Kommer säkert att lägga bloggen på is i ca en vecka till då jag känner mig riktigt trött om kvällarna och orkar inte skriva. Så fort jag blir sjukskriven eller tar semester så kommer jag igång igen, promise! Så -håll ut!   

När man är gravid så blir man knäppare än vanligt.. jag blir det iaf! Jag som i vanliga fall har dumma tankar, får ännu värre tankar nu. Dessa kommer från och till.

I början av graviditeten är jag som de flesta andra antagligen orolig som bara den att ngt ska vara "fel" på bebisen och att jag ska få missfall. Sedan när den perioden är över (vanligtvis runt RUL i v. 18-19) så kommer lugnet, NOT!

Under nästa period oroar JAG iaf mig för att barnet ska få ngn bokstavskombination istället, typ ADHD eller DAMP. När den härliga perioden är över och förlossningen närmar sig... (som nu då) komemr nästa fas av oro. "Tänk om ngt händer mig eller barnet och en av oss dör?!" Jag har värsta skräcken nu för att jag ska dö och mina små älsklingar ska växa upp utan en mamma! HJÄLP!

Efter förlossningen blir det inte mkt lättare *suck*

Först kommer man att oroa sig för PSD (plötsligt spädbarns död), sedan när babyn är några månader gammal så kommer tänk-om-h*n-sätter-ngt-i-halsen-oron. Och så rullar det på hela livet.

Ngn som blev extra sugen på att skaffa barn nu?   

Tänkte skriva en liten uppdatering om hur jag mår så här långt in i graviditeten.

Som jag säkert nämnt tidigare så har jag haft otroligt ont i mitt bäcken, nedre delen av rygg och foglossning sedan innan v. 20. Har sedan dess gått på 3-4 täta besök hos min fantastiske kiropraktor och det han har gjort har hjälpt mig väldigt mkt! Foglossningen är visserligen kvar och blir bara värre med tiden, MEN den här smärtan i nedre ryggen och bäckenet har lindrats otroligt mkt!! *HURRA*  Nu kan jag röra mig även på kvällarna   Till min stora förvåning så har även ischiasen försvunnit *tar i trä*.

Imorgon går jag in i v. 34 och jag mår bättre än jag gjort på länge! Jag försöker hela tiden tänka på att ta det lugnt, på jobbet skrattar alla åt mig när jag rullar på min "rullstol" (kontorsstol) och jag försöker fortfarande att spara på mina promenader, vill ju inte riskera att allt kommer tillbaka nu när jag mår så pass bra.

Det senaste jag har börjat känna är att mina sammandragningar, som jag haft sedan v. 20, att de oxå har börjat göra ont, sådär som mensvärk gör ni vet (tjejer). Den smärtan får jag under ngn minut bara i nedersta delen av magen. Sedan har jag även "stickningar" som känns lite som när man ska kissa och har urinvägsinfektion (fantastisk kännsla...NOT!) . Denna smärtan kommer lite då och då och varar i några sekunder, men tro mig, det är inga sekunder som man missar precis! *aj* Allt detta är tydligen fullt normalt. Och det senaste betyder, vad jag har fått reda på, att bebisens huvud som nu ligger neråt trycker sig djupare och djupare ner..

Det var allt för denna gången...   

Har precis skickat iväg sambon till macken. Varför? Jo för att vi har ingen choklad hemma och jag är gravid. Jag gav honom en lista... snickers och RÖDA polly   

Denna graviditeten har jag faktiskt inte haft några speciella cravings, konstigt nog. Har under en period visserligen druckit mer o´boy än vanligt, under några dagar ville jag ha glass eller röd grape, just nu kan jag inte sluta äta choklad och is. Ja, ni läste rätt, IS! Jag tar is från frysen, lägger i ett glas, väntar tills det smält lite så det får plats i munnen och sen tuggar jag och äter upp det som vilket snacks som helst. DET är nyttigt!    Måste tillägga att av alla de saker jag nämnt ovan så är det bara isen som jag verkligen har varit tvungen att få i mig. Det sjuka är att jag har kommit på mig själv gå runt på jobbet och längta hem inte för att jag vill umgås med min son eller sambo utan för att få i mig lite krossad is!! Hur sjukt är inte det på en skala?!

Under min första graviditet var jag helt tokig i räkmackor... under ca 2 veckors tid var jag tvungen att äta minst 1 räkmacka om dagen. De är inte speciellt billiga..och billigare blir det inte om man ska köpa en till sin sambo var varannan dag heller! Sedan var jag riktigt sugen på apelsiner. Jag åt apelsiner i massor! Och o´boy även den gången, jag tror jag drack hur mkt som helst! Sedan de sista månaderna kommer jag ihåg var jag TVUNGEN att äta en skål med glass, chokladsås och fruktcoctail på burk som jag hällde i, varje kväll!!