Har fått en envis liten knatte *hihi* Diesel var exact likadan i den åldern! Jamie är väldigt nyfiken av sig och när han åker vagn så är risken stor att han missar ngt om han somnar...därför måste han sitta upp, spikrakt och hålla koll på allt och alla. Skulle jag märka att han är trött och på väg att somna så får jag absolut inte fälla ner ryggstödet för då blir han galen! Så istället ser det hur kul ut som helst när jag kommer körandes med en sovande Jamie i vagnen *fniss*   

    Jamie Zacharias Beck

    J - Z Beck

    Diesel Alexander Beck

Mina goa killar!

Det slår verkligen ALDRIG fel! Samma visa varje gång. Varför lär man sig aldrig?? Häromdagen skrev jag på Facebook något i stil med att "Efter flera veckors sovvägrande verkar det äntligen ha blivit bättre!". Skulle ju aldrig skrivit det!

*suck*

SAMMA natt får han nattskräck! Jiipi! Usch! plötsligt började han storgråta, varpå vi springer in och ser att han gråter i sömnen. Tar upp, tröstar, ingenting hjälper. Han en helt förstörd! Han kan inte hejda sig. Tårarna sprutar och våra föräldrahjärtan brister i miljoner bitar. Efter ca 10-15 minuter går det "över" och han vaknar. Håller sig vaken i ngn timme innan han lyckas somna igen. Natten därefter, samma visa om igen. Vi har varit med om detta innan, fast då var Diesel äldre, över året om jag minns rätt iaf. Så ikväll är det dax att "bota" honom. Det fungerade bra med Diesel, hoppas att det går lika smidigt med Jamie, men man vet aldrig. Diesels längsta anfall höll på i ca 45 minuter och det var rena tortyren för hjärtat och psyket kan jag lova. Bland det värsta man kan se sitt barn uppleva kan jag lova!

Om ni vill veta mer om nattskräck så kan ni ju googla eller klicka på länken ovan!

Har köpt sådana där Krypmuddar med silikonprickar som ska hjälpa barnet att få fäste på hala golv när det kryper, eller lär sig att krypa. Inte för att jag vet om det är krypmuddarnas förtjänst men idag har han ställt sig på alla fyra hur många gånger som helst! Han kanske kryper innan nyår som jag först trodde ändå! Bara han INTE gör det innan julafton så blir jag glad. Kan se framför mig hur han kryper bort mot julklapparna och tuggar på dem *mums* Nej tack, orkar inte dra bort honom, men gärna efter julafton hehe!

Idag låg Jamie på sin lekmatta vid TVbänken och sprattlade. Han reste sig upp på alla fyra och la sig ner igen, ålade sig fram, tuggade på ngn leksak, rullade ett par var och var aktiv som han brukar. Vid ett tillfälle kom han för nära Tvbänken...när han skulle ner igen slog han ansiktet mot kanten! Som han skrek, blev riktigt riktigt ledsen, stackarn! Själva smällen såg inte så farlig ut (både christian och jag såg när det hände) så vi förstod inte varför han gallskrek så?! Trodde att han var trött så jag gick och la honom. Han somnade gott... Nu på kvällen börjar blåmärket träda fram. Vid tinningen tog det, eller ögonbrynet vid ögat...tja jag vet inte hur jag ska beskriva det, men vääldigt nära ögat var det iaf så det var inte alls konstigt att han blev så ledsen, vår lilla trollis   

Tänk att vår lilla älskling blev 5 månader igår! Oj, vad tiden går fort! Han är en glad liten prick i sina bästa år (månader) hihi. En riktig liten gladefis! Man ser att han verkligen njuter av livet just nu, han tar livet med ett leende på läpparna, har alltid nära till skratt och är världens snällaste   . Så nu har vi 2 gladefisar här i familjen, fattar inte hur vi har lyckats få två så otroligt fina och glada gossar! Visserligen är vår äldsta solstråle i 4-års trotsen, men vi är medvetna om att det är en period och gör vad vi kan för att underlätta denna utvecklingen för honom (och oss!).

Tillbaka till vår lille solstråle. Var på BVC idag med Jamie. Han väger 8,19 kg och är 69 cm lång. Han följer sina kurvor som han ska och idag fick han 2 sprutor i vardera lår så nu sover han som en stock..

Förutom att skratta och le dagarna i ändå så fördriver Jamie sin tid just nu med att lära sig att krypa. På Bvc idag resta han sig upp på alla fyra för första gången!! Det är RIKTIGT tidigt! Sjukt tidigt om du frågar mig! Och två tänder har han oxå! Eller en och en halv iaf *fniss*

Jag vet att vissa anser att det är fel men det händer att jag sätter honom i gåstolen, ja redan. Han får inte sitta där specielt länge, ett fåtal minuter om dagen för att variera ställning och då "springer" han på tårna framåt hihi sedan så pratar han hur mkt som helst oxå! Håller redan nu långa föredrag för oss och stämmer in när Diesel och jag över på Luciasångerna.   

För övrigt så har han svårt att somna under eftermiddagarna, så det är något vi kämpar med tyvärr. Första och andra passet går oftast bra, men det tredja...nja.. han är trött men oxå en liten sovvägrare vid den tidpunkten. Annars är han go och glá resten av tiden!   

Just det! Diesel har gett honom ett urgulligt smeknamn -Jamie-björnen! Diesel brukar sjunga "dansa lilla nallebjörn" för lillbrorsan (vilken J äälskar!) och då byter han ut "nalle" mot "Jamie", det låter helt underbart!

Bus i soffan <3 

Myspys! =)

-Älskar dig brorsan!

Bus i sängen!

-Nu kommer jga och pussar dig!

Mina goa ungar trivs verkligen ihop! En stoltare mamma och pappa får man leta efter!

Kram på er!

De känsliga bör kanske hoppa över detta inlägg...

Klockan blir 15.00 och jag ringer förlossningen. De har som vanligt bytt shift, men sköterskan jag pratade med väntade på att jag skulle ringa. Trevlig som hon var bad hon mig komma in direkt. När jag väl var där igen, fick de ännu en gång kolla om jag var tillräckligt öppen för att ta hål på hinnorna. Det var jag!! På gränsen, men ändå! Äntligen fick jag ett eget rum (IGEN!) och den här gången visste jag att vi inte skulle komma hem ensamma.   

Sköterskan kom, kände på mig, för tjugoelfte gången, tog fram något som liknade världens längsta stickningsnål och jag frågade om det skulle göra ont. Det skulle inte göra ont då man inte har någon känsel just vid hinnorna. Okej, det lät ju bra tänkte jag. Samtidigt som jag håller mina knutna händer under baken känner jag en flod av varmt vatten som dränker mina händer! Sköterskan har inte ens kommit i närheten av mig och hinnorna sprack av skräck antagligen för vattnet bara forsade ut! Och tror ni att det slutade? Icke! Det ryms hur mycket vatten som helst i de där gigantiska magarna kan jag säga! Det slutade aldrig. Trodde att bebisen skulle simma med ut, men nepp, det gjorde den ju inte. *suck*

Sköterskan hämtade de superstora bindorna som man får på sjukhuset och ett par sexiga nättrosor som får en att se ut som kassler.. och där fick jag ligga.. Ja, de bytte ju självklart lakan och så först. Sedan var det bara att vänta på att värkarna skulle sätta igång. Om de nu inte skulle sätta igång skulle jag få värkstimulerande dropp.

Inom knapp en timme (runt 17.00) kände jag hur värkarna började komma. Det var inte så farligt. Jag hann precis tänka "blir det inte värre än så" när värkarna bestämde sig för att ta i ordentligt! Plötsligt hörde jag mig själv skrika att jag ville ha epiduralen och det NUUUU! Sköterskan gick snällt för att kolla om läkaren var ledig (det måste vara en läkare som ger en epiduralen) och det var han ju inte. Det kändes som en evighet innan läkaren äntligen kom. Han började presentera sig och småprata (varför måste läkare göra det när man har så ont?! "Jag skiter väl i vad han heter sätt bara in den där jädrans epiduralen!!!!"). Tills sist bad han mig att sitta stilla, det var ju döenkelt...NOT! Och så satte han i epiduralen till sist.

*puh*

När man ligger där och har så ont så har man ingen tidsuppfattning alls. Allt känns som en evighet, allt. Sköterskan känner på mig och talar om att jag är öppen 6 cm. Inte mer! "Här har jag legat i extrema värkar hur länge som helst och så är jag endast öppen 6?!!". Dialog mellan mig och sköterskan:

S- Du borde gå och kissa nu.

Jag- Jag är inte kissig.

S- nej, jag vet att det känns så, men du kommer att ha svårt att känna när du väl är det, så lika bra att du går nu.

J- Kan du inte sätta i en kateter då?

S- (skrattar) Nej, då får kissa själv.

J- Jag vill inte kissa själv, jag vill ha en kateter!!

Sköterskan och Christian fick hjälpa (tvinga) in mig på toa. Jag satte mig ner och kände hur jag behövde krysta. Jag började gråta. Kunde inte röra mig så ont hade jag. "Jag kan inte kissa!", skrek jag snyftandes och sköterskan kom in. Jag berättade att det kändes som att jag måste krysta och då hjälpte de mig att sätta mig på pallen. (Då jag födde Diesel på pallen, ville jag ha den denna gången oxå). Jag sa att jag inte ville krysta för jag var öppen bara 6cm, men sköterskan sa att jag skulle göra det ändå för nu var jag säkert öppen helt. Jag hade inget val, när krystvärkarna väl sätter igång så är det omöjligt att hålla tillbaka en längre stund. Jag krystade och krystade och fy farao vad ont det gjorde!! Den brännande känslan som man känner när huvudet är på väg ut går inte att beskriva, men skönt är det inte! Sköterskan börjar spreja med något bedövningsmedel, men det svider bara ännu mer! Efter de 20 längsta minuterna i mitt liv föddes äntligen vår andra gosse   Jamie Zacharias Beck. 

Fick sy 3 stygn efteråt. Tror ni att bedövningen tog? Tja, inte där det skulle ta! Smärtan började om på nytt... men den här gången fick jag gosa med vår fina son under tiden så smärtan var lättare att hantera.   

Mitt lilla troll har varit med om sin allra första olycka! Efter omständigheter mår lillen bra och vad vi vet har han inte fått men för livet! Olyckan var framme igår eftermiddag efter att jag hade lämnat barnen ensamma en kortare stund. Vad var det som hände då? 

Jo, jag la ner Jamie på hans gigantiska lekfilt på golvet i vardagsrummet. Diesel lekte en bit därifrån med sina Byggare Bob grejer och jag satte mig vid datorn en stund... Första gången jag tittade bort mot Jamie ligger han och tuggar på sin ena hand samtidigt som han försöker få in en tuggleksak i munnen. Spännande. Jag låter honom vara. Nästa gång jag ser bort mot honom (ca 1-2 min senare) så har storebror kröpt bort till honom och pratade med honom medan Jamie skrattade. Allt verkar lugnt och jag låter dem vara. Det går ytterligare en minut, jag tittar bort och ser då hur lillebror börjar skrika, varpå jag springer bort (alla de 2 stegen) till honom lyfter upp honom och tröstar! Vad var det som hände då?

Jo, igen, då har vårt lilla troll trillat ner från mattan och slagit huvudet mot TV-bänken!   

Tänkte det var dax för min förlossningsberättelse. Så som JAG upplevde den. 

Efter att ha varit med om 3 missfall, ville min läkare att jag skulle sättas igång ifall om bebisen (Jamie) inte kom på utsatt tid. Sagt och gjort, dagen efter BF fick jag min första hinnsvepning. Efter ett par dagar fick jag en hinnsvepning till, livmodertappen var fortfarande lång och inte speciellt mogen. Efter ytterligare ett par dagar, bestämdes det att jag skulle läggas in och sättas igång med piller och hinnsvepning. Hela måndagen låg jag på sjukhuset utan att ngt hände. Eller, det enda som hände var att jag fick värkar och hade ont, inget mer. Värkarna stannade av och jag var fortfarande knappt 2 cm öppen. Sköterskorna som tittade till mig var 3-4e timme var alltid "sena" och när de väl kom så hade de värsta leendet på läpparna, spritade sina händer och sa glatt att nu var det en bebis som ville ut så det är därför de är sena! Hur kul tror ni att jag tyckte att det var?! Om och om igen fick jag höra denna fantastiska ursäkten.. *suck* Jag låg på sjukhuset i ett dygn. 

På tisdagsmorgonen kom en sköterska in och sa att min kropp behöver vila och att vi får åka hem. Vi är välkomna tillbaka på onsdag så ska vi se vad de gör då...

jaha...det var bara att bita ihop, se glad ut och traska därifrån.

När onsdagsmorgonen väl kom, skjutsade Christian mig till sjukhuset men sen bad jag honom åka hem igen. Det var ju knappast lönt att vi båda var ifrån Diesel när de säkerligen kommer skicka hem mig igen! När de väl tog emot mig, fick jag ytterligare en hinnsvepning och blev skickad hem. Det var nämligen babyboom just då så de hade inga platser till mig! Jag skulle i alla fall ringa vid 3-tiden och så skulle de besluta om mitt öde då. 

Fortsättningen följer....