Även om vi inte kan styra den väg som livet tar,

behöver vi för den skull inte bara flyta med.

Ibland kan vi välja att simma åt andra hållet.

-Anne Swärd

Som jag berättat tidigare så har D en bästa kompis som heter Felicia. Den här rara, söta, lilla Felicia har i sin tur en kompis som heter M och är en pojke. För någon vecka sedan när Felicia fyllde 3 år bjöd hon på en liten grillning både D och M. Alla tre lekte jättefint och verkade ha hur roligt som helst!

Idag, under min sista vabdag (för denna gången), hörde M´s mamma av sig och undrade om vi kunde träffas ute och leka. Självklart tyckte jag att det lät som en strålande idé! Tog med D, en cykel och lite sandgrejor och gick ut för att möta dem. Vad händer? D vill plötsligt inte leka med M och kallar honom för Felicias kompis och inte hans. Försöker förklara att M kan vara D´s kompis oxå, men det går inte hem.

*suck*

D visar sig verkligen från sin allra bästa sida. Han gråter, vill inte låna ut ngn leksak etc. Droppen blev när han kastade grus på stackars M. I över 1h vägrade D att leka, skulle bara sura eller gråta och tycka synd om sig själv. Jag orkade inte mer till slut och tog hem honom, hade då verkligen försökt prata med honom och så.

När vi väl kom hem, tog av oss, tvättade händerna så gick D raka vägen till sovrummet och la sig ner med sin tigger. Han var uppenbart fortfarande ledsen. Jag la mig brevid honom och vi pratade en stund innan han somnade.

Stackars liten! Tänk att vara så svartsjuk redan