De känsliga bör kanske hoppa över detta inlägg...

Klockan blir 15.00 och jag ringer förlossningen. De har som vanligt bytt shift, men sköterskan jag pratade med väntade på att jag skulle ringa. Trevlig som hon var bad hon mig komma in direkt. När jag väl var där igen, fick de ännu en gång kolla om jag var tillräckligt öppen för att ta hål på hinnorna. Det var jag!! På gränsen, men ändå! Äntligen fick jag ett eget rum (IGEN!) och den här gången visste jag att vi inte skulle komma hem ensamma.   

Sköterskan kom, kände på mig, för tjugoelfte gången, tog fram något som liknade världens längsta stickningsnål och jag frågade om det skulle göra ont. Det skulle inte göra ont då man inte har någon känsel just vid hinnorna. Okej, det lät ju bra tänkte jag. Samtidigt som jag håller mina knutna händer under baken känner jag en flod av varmt vatten som dränker mina händer! Sköterskan har inte ens kommit i närheten av mig och hinnorna sprack av skräck antagligen för vattnet bara forsade ut! Och tror ni att det slutade? Icke! Det ryms hur mycket vatten som helst i de där gigantiska magarna kan jag säga! Det slutade aldrig. Trodde att bebisen skulle simma med ut, men nepp, det gjorde den ju inte. *suck*

Sköterskan hämtade de superstora bindorna som man får på sjukhuset och ett par sexiga nättrosor som får en att se ut som kassler.. och där fick jag ligga.. Ja, de bytte ju självklart lakan och så först. Sedan var det bara att vänta på att värkarna skulle sätta igång. Om de nu inte skulle sätta igång skulle jag få värkstimulerande dropp.

Inom knapp en timme (runt 17.00) kände jag hur värkarna började komma. Det var inte så farligt. Jag hann precis tänka "blir det inte värre än så" när värkarna bestämde sig för att ta i ordentligt! Plötsligt hörde jag mig själv skrika att jag ville ha epiduralen och det NUUUU! Sköterskan gick snällt för att kolla om läkaren var ledig (det måste vara en läkare som ger en epiduralen) och det var han ju inte. Det kändes som en evighet innan läkaren äntligen kom. Han började presentera sig och småprata (varför måste läkare göra det när man har så ont?! "Jag skiter väl i vad han heter sätt bara in den där jädrans epiduralen!!!!"). Tills sist bad han mig att sitta stilla, det var ju döenkelt...NOT! Och så satte han i epiduralen till sist.

*puh*

När man ligger där och har så ont så har man ingen tidsuppfattning alls. Allt känns som en evighet, allt. Sköterskan känner på mig och talar om att jag är öppen 6 cm. Inte mer! "Här har jag legat i extrema värkar hur länge som helst och så är jag endast öppen 6?!!". Dialog mellan mig och sköterskan:

S- Du borde gå och kissa nu.

Jag- Jag är inte kissig.

S- nej, jag vet att det känns så, men du kommer att ha svårt att känna när du väl är det, så lika bra att du går nu.

J- Kan du inte sätta i en kateter då?

S- (skrattar) Nej, då får kissa själv.

J- Jag vill inte kissa själv, jag vill ha en kateter!!

Sköterskan och Christian fick hjälpa (tvinga) in mig på toa. Jag satte mig ner och kände hur jag behövde krysta. Jag började gråta. Kunde inte röra mig så ont hade jag. "Jag kan inte kissa!", skrek jag snyftandes och sköterskan kom in. Jag berättade att det kändes som att jag måste krysta och då hjälpte de mig att sätta mig på pallen. (Då jag födde Diesel på pallen, ville jag ha den denna gången oxå). Jag sa att jag inte ville krysta för jag var öppen bara 6cm, men sköterskan sa att jag skulle göra det ändå för nu var jag säkert öppen helt. Jag hade inget val, när krystvärkarna väl sätter igång så är det omöjligt att hålla tillbaka en längre stund. Jag krystade och krystade och fy farao vad ont det gjorde!! Den brännande känslan som man känner när huvudet är på väg ut går inte att beskriva, men skönt är det inte! Sköterskan börjar spreja med något bedövningsmedel, men det svider bara ännu mer! Efter de 20 längsta minuterna i mitt liv föddes äntligen vår andra gosse   Jamie Zacharias Beck. 

Fick sy 3 stygn efteråt. Tror ni att bedövningen tog? Tja, inte där det skulle ta! Smärtan började om på nytt... men den här gången fick jag gosa med vår fina son under tiden så smärtan var lättare att hantera.